Trädgårdsmästarens vånda

Jag har tänkt det förr och idag tänker jag det igen: herregud vilken tur att jag inte blev trädgårdsmästare. Som min morfar, min pappa och min bror.

Det är ju verkligen världens finaste yrke och jag beundrar alla som valt den banan enormt mycket.

Men ångesten. Att leva med den. Året om.

Snöstorm i april. Minusgrader i maj. Torka i juni och storm i juli.

Augusti ok. Kanske. Mild höst när inget avmognar och så vinter direkt.

Oron över att aldrig veta. Kan jag täcka av i morgon? Ska växthuset vara öppet? Vågar jag beskära nu?

Hu. När påsken var sen och kall då led min pappa trädgårdsmästaren. Kunderna uteblev.

Och ändå – världens bästa jobb. Att vara med och se det växa. Vara delaktig i liv. Jag vill inte skrämma bort, bara säga att det inte är sol och blommande rosrabatter varje dag. Men hjältar är de de som valt och väljer den gröna banan.

Jag valde att bli trädgårdsjournalist. Skönt för hjärta och hjärna.

Fast nu har jag ställt till det lite för mig själv. Eller rättare sagt vintern. Sju år sedan vi hade vinter i Skåne. Men i år kom den. Med tjäle och allt.

Och just i år som jag ska ha min första snowdropwalk hör i Arlöv. Den kommer att bli av nu till helgen. Och idag lyfte jag bort löv och räfsade försiktigt. Jo då. De är där.

Inga vita fält som i England men spännande sorter finns hör.

Så nu håller jag tummarna för lagom värme o lagom med sol fram till helgen.

Det ska nog gå bra det här….

Danskar kan man lita på. ’Danish lilliput ’’ är på g.

i växthuset blommar ” Elizabeth Harrison” så fint. Snälla- håll ut till lördag när mina snödroppsvänner kommer!

G. woronowii – pålitlig!

Kommentarer